De "numrerade" eller "numeriska" diskurserna är allmänt kända som Aṅguttara Nikāya på Pāli, förkortat AN. Pāli-traditionen är dock också känd som Ekottara ("en uppåt" eller "inkrementell"), dvs. den inkrementella samlingen, och detta är den form som vanligtvis återfinns i de nordliga samlingarna. Dessa samlingar ordnar texterna i numrerade uppsättningar, från ett till elva. Jämfört med de andra nikāyas är de mer inriktade på lekmannasamhället. Ekottarikāgama (EA) på kinesiska är en mycket ovanlig text som uppvisar en mängd olika variationer i sig självt även när det gäller grundläggande läror. Den har mycket mindre gemensamt med Aṅguttara på Pāli än vad de andra samlingarna har med sina motsvarigheter. Dessutom finns det en partiell Ekottarikāgama på kinesiska, liksom en mängd enskilda diskurser och fragment på kinesiska och sanskrit.
I de två första böckerna, ettorna och tvåorna, har vi ett mycket intressant inslag. Inte i särskilt läsbart material, eftersom det aldrig var tänkt att läsas som en läsbar bok. Vi finner inte med listor som kallas Mātikās, eller vattendrag, det vill säga bildligt talat kanaler längs vilka den muntliga undervisningen skulle flöda; det vill säga rubriker för talet. Dessa skulle förmodligen ha skrivits på tunna metallplattor långt innan man försökte skriva själva talen. Sådant skrivmaterial, plattor, eller även bokstäver som är huggna i stenar, lämpade sig dåligt för expansion.
Den andra boken, den om doserna, behåller matrisstrukturen av Mātikās från den föregående boken och fungerar som en minnesbaserad bas av rubriker som man ska komma ihåg, så den är inte särskilt lättläst och därför är den mycket sällsynt intressant. Vi kan lyfta fram AN 2.61, om det permanenta kvinnliga missnöjet som ett mycket märkligt originellt bidrag.
Den tredje boken i Aṅguttara Nikāya, Samlingen av Buddhas numrerade diskurser, samlar 352 suttor eller diskurser vars ämne är centrerat kring grupper av tre ämnen. Till exempel samlas suttas, inte uttömmande, som talar om de tre känsloreaktionerna: behaglig, obehaglig och likgiltig. Det finns andra suttas som ingår i andra samlingar som inte finns med i denna.
Treboken bryter med den rent mnemoniska mekaniken i "matika"-serien i de två första böckerna. Detta är en bok som är gjord för att läsas. Trots detta är både dess ämne och innehåll långt ifrån intressanta eftersom de varken relaterar till Buddhas liv eller innehåller unika läroprinciper.
Den sutta som kanske är mest intressant är AN 3.65: Med Kesamuttas kālamas, som handlar om att anta en tro som bygger på resultat snarare än på falsarier. Det är en lång och intressant sutta.
På den motsatta sidan, markerad med en dubbel asterisk (**), finner vi ett par suttor som är tagna ur sitt sammanhang, med en speciell struktur och ett falskt innehåll. De är suttorna AN 3.80: Minor och AN 3.107: Lamentations.
"Minor" är en diskurs som både strukturellt och innehållsmässigt liknar de dekadenta suttor som Gogerly mötte vid sin ankomst till Sri Lanka på 1800-talet, och som kännetecknas av att Buddha framställs som en mytologisk och fantastisk varelse med magiska krafter, vilket var till stor glädje för den österländska överdriften. Så vi kan här se Buddha ge röster som hörs i alla galaxer och i slutet av suttan får fantasin fritt spelrum när Buddha blir en profet och förutspår att: "Ānanda kommer att släckas i det nuvarande livet", vilket visade sig vara falskt. Varje falsk sutta har en oäkta avsikt, och i det här fallet är den att nitade ortodoxin och pålitligheten hos en av ledarna för det första rådet som, långt ifrån att vara värdig, inte ens uppnådde något eftersom han var mer upptagen av att handla med rockar än av att praktisera.
Den andra apokryfiska suttan är AN 3.107: Det är en märkligt uppbyggd sutta som är en skällsord mot människor